– några rader om en för Skåne betydande person
Av Leif Ljungdahl, Kristianstad

Han föddes i Kurland 1621 och tillhörde en gammal westfalisk släkt från 1100-talet. Sin militära duvning fick han under 30-åriga kriget och överlevde bl. a en kroatisk spetshacka han fick i huvudet, men omständigheterna gjorde att han hamnade som fogde hos lantgreven Georg av Hessen-Darmstadt vid Neckar. Där på godset Vehl lärde Ascheberg sig allt om jordbruk och administration – erfarenheter han såväl skulle nyttja senare i livet som generalguvernör i Skåne. Han kom att stå Karl X Gustav nära och hamnade efter kungens död 1660 i Bohuslän, där han grundlade sitt betydande godsinnehav, bl. a Holma och Torreby.

Rutger von Aschebergs syster giftes bort med Jens Bildt och Rutgers dotter gifte sig med Kristian Bildt – ett inte helt okänt släktnamn i vår tid. Rutger von Ascheberg var bra på att knyta kontakter och skyndade sig att fjäska för Kari XI, vars fader och föregångare han kallade ”Min konung och Herre – ärorik i minne”. Ascheberg låg i fältläger i Vä med Karl XI vintern 1676 och skriver i sin dagbok att det var det eländigaste läger han vistats i underhela sin krigarbana Förmodligen har väborna ombesörjt denna otrevnad för de svenske… Senare år 1677 låg Ascheberg på Bäckaskog och kungen på (Trolle-)Ljungby, och när man inte krigade ägnade man sig åt så olika nöjen som att hålla gudstjänst lite när andan föll på – ibland mitt i natten – eller också avlöste gästabuden varandra. Ascheberg var ofta värd och det bjöds på ”halva rus” och ibland på ”tämligen starka rus”. På hemfärden fick gästerna sedan ledsagas av armstarka hjälpredor för att inte bli liggande i dyngan längs de osäkra vägarna.

Bondens guvernör
Ascheberg blev guvernör i Bohuslän 1677 och generalguvernör över Skåne, Halland och Bohuslän efter Johan Gyllenstierna 1680, då snart Rutger von Ascheberg (1621-1691) 60 år gammal och krasslig. Ascheberg som tidvis bodde inhyst hos köpmannen von der Hagen på Adelgatan i Malmö ville inte ”ärva” Gyllenstiernas hårdhänta försvenskningspolitik. Han insåg att bönderna inte kunde bygga upp det krigsskadade Skåne under brutalitet och förtryck Motsättningarna mellan svenskar och skåningar verkade omöjliga att lösa – som t ex att svenska ryttare tvångsmässigt kunde bli ägare till VA av den kronogård där dom inhysts. Följderna blev ofta slagsmål, överfall och ibland mord. Nu tillsatte Ascheberg befallningsmän, vilka skulle ordna upp relationerna mellan bönder och ryttare. Sommaren 1681 gjorde Karl XI en inspektionsresa i södra Sverige och då överlämnade generalguvernementskamreren Adlersten en lista med radikala försvenskningsförslag om bl.a. veckodagsfriheten, patronatsrättigheten, uppställning av oxar, sjättepenningen och guvernörens ämbetsutövning. Förslagen innebar ruskiga övergrepp på bönderna.

Veckodagsfriheten…
… innebar att insocknes och i flera fall utsocknes bönder skulle vara befriade från skatt och i stället utföra dagsverken hos adeln på sätesgårdarna. Bonden var samtidigt befriad från utskrivning till militärtjänst I Karlshamn kom man överens om att veckodagsfriheten bara skulle gälla insocknes bönder och dessa skulle varken vara befriade från skatt eller utskrivning.

Patronatsrättigheten
Biskop Hahn i Lund ville under förhandlingarna i Karlshamn avskeda alla dansksinnade präster och klockare. Konferensen beslöt att följa biskopens förslag.

Uppställning av oxar
hos veckodagsbönder och på sätesgårdarna var ett mycket viktigt adelsprivilegium. I Karlshamn beslöts att oxar under 9 år inte fick exporteras och att adeln ej fick låta andra än de egna drängarna arbeta på sätesgården.

Sjättepenningen…
… innebar till Roskildefreden 1658 att varje dansk adelsman, som sålde sitt gods till en utlänning skulle avstå 1/6 till den danska kronan. Samma bestämmelser gällde också i Sverige, men som ett led i försvenskningen beslöt förmyndarregeringen att danska adelsmän som sålde till svenska befriades från avgiften. I Karlshamn beslöts nu inte bara att sjättedelspenningen skulle återinföras utan dessutom skulle beslutet gälla retroaktivt fr.o.m. 1665.

Bönder contra ryttare
Överste Gyllenpistol och hans kollega Gyllenstierna hade sedan länge varit förtörnade över befallningsmännens insatser. Enligt Ascheberg skulle dessa tillvarata böndernas intressen gentemot ryttarna. Detta uppskattades inte av de båda nämnda regementscheferna som ville att befallningsmännens skyldigheter skulle inskränkas till att driva in skatt bland bönderna. Enligt överstarnas förslag skulle ryttarna fritt disponera de gårdar på vilka de var inhysta. Uppstod oenighet mellan ryttare och bonde, skulle regementschefen medla. Även i detta stycke beslöt konferensen enligt överstarnas förslag.

Två som jublade över de fattade besluten var kungen och generalguvernementskamreren Adlersten. Däremot kan man förmoda att Ascheberg inte var så förtjust. Det mesta av hans arbete var ödelagt, men han var inte utslagen. Han tänkte komma igen…

Han återvände mot Malmö via Köpinge färja eftersom ”den långa bron” över Helgeå var i så dåligt skick att han inte vågade ta sig över där. Så började han systematiskt attackera Karlshamnsbesluten.

Genom brev till kungen om översternas ruskiga övergrepp på bönderna fick Ascheberg stöd och kungen beslutade att befallningsmännen skulle återta sina tidigare arbetsuppgifter.

Så var det biskop Hahns tur. Ascheberg påpekade det olämpliga i att besluta om reduktionen och patronatsrätten förrän adeln i likhet med präster och borgare antagit den svenska uniformiteten. Tveksam gick kungen med på att vänta med besluten, och Ascheberg lyckades samtidigt rädda 6 av 10 präster som Hahn suspenderat p.g.a. snapphanevänlighet. De friades och tillerkändes gottgörelse för ”skymf och skada”.

Återuppbyggnaden
ägnade Ascheberg sig åt med stor flit. Han utsåg rusthållare och för att övervinna deras motspänstighet erbjöds dem och deras drängar frihet från utskrivning. Vägarna förbättrades genom att pileträd planterades vid vägkanten, broarna reparerades, gästgiverierna övertog delvis posthanteringen från kronobönderna. Fyrarna på Kullen och i Falsterbo lyckades Ascheberg dock aldrig få riktig ordning på. Bättre lyckades hade han då med att få knektar, lösdrivare och inhysesfolk att överta ödegårdar. Han förbjöd också två familjer att bruka samma gård. Den ena familjen fick då flytta in på en ödegård. Det blev befallningsmännens uppgift att kontrollera att ödegårdsbönderna skötte sina gårdar och inte flydde sin kos. De förfallna kyrkorna skulle restaureras av socknens befolkning inklusive storgodsägarna.

Sakta men säkert började man bygga upp vad krigen förött…

Du som vill veta mer hänvisas t ex till:
Leif Ljungdahl: Absolut sanna historier, Eslöv 1993

– – –
Artikeln var införd i Skåne Genealogen Nr 1993:1